Blogg D - The Elements of Journalism

Boken ”The Elements of Journalism” är skriven av de amerikanska journalisterna Bill Kovach och Tom Rosenstiel. Efter många år i branschen såg de att teknikutveckling skapade fler nya sätt att kommunicera i samhället. Större ägarkoncentration av media bland annat gjorde att journalistiken inte längre kom i första hand. Alternativa sätt att generera pengar samt skvallerpress fick allt större utrymme och gav dessa mediaföretag mer makt i världen. I och med detta växte en känsla av oro hos dem för att utrymmet den seriösa journalistiken skulle utarmas allt mer vilket i slutändan kunde bli ett hot mot demokratin i samhället. I olika journalistiska forum ställde de frågan ”vad är syftet med journalistik?”. Svaret blev att journalistik handlar om att förse folket med information så att de utifrån det kan forma sina åsikter och fatta beslut. Hur man bära sig åt för att uppfylla detta diskuterades vidare och blev till underlag för de 9 punkter om vad journalistik bör vara. Dessa punkter presenteras i boken och syftar till att journalistiken alltid håller samma standard i samhället, även om nu så tekniken förändras. Det handlar bland annat om sanning, lojalitet till medborgarna, objektivitet och neutralitet, vikten av kontroll, oberoende press, högt i tak för diskussioner och kritik m.m.     

Generellt måste jag erkänna att jag har svårt för teknikutvecklingspessimister. Mossiga personer som blir skrämda av den nya teknikutveckling och som buttert hävdar att det var bättre förr. Av den anledningen var jag till en början var lite motvillig till att läsa den här boken. Men jag blev positivt överraskad till synen på journalistik och det moderna samhället. För att om man bara försäkrar att grundpelarna i journalistiken alltid är statisk kan ju egentligen tekniken vara hur dynamisk som helst. Det handlar bara att på rätt sätt dra fördel av den nya teknikens möjligheter att sprida information. 

I boken skriver Kovach och Rosenstiel:

”On the other side, some will argue that not only should journalism’s purpose be unchanging, but it’s form should be constant as well. They see changes in the way journalism looks from where they were young, and fear that, in the memorable phrase of Neil Postman, ”we are amusing ourselves to death” They miss another fact. Every generation creates its own journalism. But the purpose, we have found, is the same.”

Vidare tar Kovach och Rosenstiel upp ett exempel på hur teknik kan skapa en slags kreativitet för att sprida värdefull information. Exemplet handlar om hur medborgare i Polen agerade mot den totalitära staten genom viss teknik såsom filmkameror för att göra små dokumentärer etc. Därigenom framkallades en slags motstånds-press som spred sig. Informationen om missnöjet nådde fler och gynnade demokratiutvecklingen.

Ett mer modernt typfall på detta är väl ändå den arabiska våren. Via internet och sociala medier såsom Twitter, You-Tube och Facebook gavs en pålitligare bild av verkligheten än vad regimerna förmedlade till omvärlden. De bidrog också till att skapa en kritisk folkopinion som annars aldrig skulle kunna komma till tals i de andra medierna som i många fall var strikt styrd av regeringsmakten.  Så bloggar och sociala medier har kommit att spela stor roll i länder där pressen är mer kontrollerad och inte fungerar som en arena för folkbildning.

De sociala medierna kan alltså fungera som en plattform för att säga sanningen och att många av dem är förbjudna i Kina säger mycket om dess styrka.

Bloggar kan ju också hjälpa journalistiken att skapa mer trovärdighet, det ger möjlighet att citera från primära källor såsom från en politikers blogg eller liknande.

Det som kan vara negativt när något blossar upp genom låt säga Twitter eller något blogginlägg. Journalistikens krav på sanning och objektivitet existerar inte på samma sätt. Onyanserad fakta kan tas för sanning och delas med ljusets hastighet. Oskyldiga personer kan därmed hängas ut med både namn och bild.

Det som kan hota demokratin på lång sikt, på ett sätt som kanske inte märks lika tydligt är de starka ägarkoncentrationerna och medieimperium som kommit till genom globaliseringen. För att skapa samordningsvinster är det allt färre företag som nu äger både tidningar, tv och radio m.m i allt fler länder och de blir mäktigare och mäktigare.

Harvardprofessorn Michael Sands citeras i boken:

”There should be a nagging voice in us all asking: Is democracy about to be bought?”

Liksom att en viss kultur och levnadssätt (den västerländska) blir mer och mer represent

erad genom exempelvis Hollywoodfilmer blir också journalistiken och nyhetsvärderingen präglat av samma förenklade uppsättning av kulturella koder som skapar igenkänning menar Kovach och Rosenstiel. Nyheter som fungerar både nationellt och regionellt blir vanligare och anses viktigare på nyhetsagendan.

I boken ges ett exempel på kritiken mot ägarkoncentrationen i Chicago där all tv, radio och tidningar ägdes av samma företag:

”The chief critisism against them was mediocrity or homogenity”

Jag kan tro det stämmer, att mångfalden minskar och allt tenderar att bli mer likriktat. Då förtagen drivs av vinst måste de hela tiden sträva efter att ge plats åt det som säljer; billiga nyheter som lockar en bred publik såsom skvallerpress och nöjesnyheter, istället för att verka för opinionsbildning. Det blir lite, nyheter blir nöje och nöje blir nyheter. Jag tror att det gör befolkningen blir mer ”fördummad” och resulterar i passivitet och att man till slut bryr sig mindre om viktiga frågor. Medial ägarkoncentration riskerar också att det är en liten grupps politiska åsikter som nyheterna vinklas utefter, såsom i fallet med Fox News.

Ett svenskt, litet talande exempel på utvecklingen skulle kanske kunna vara tv4 (ägt av Bonnier AB) som nyligen meddelade att de lokala nyhetssändningarna i kanalen kommer att upphöra och lokalstationerna läggs ned. De drivs av vinst och lokalnyheterna var inte tillräckligt lönsamma. I och med detta beslut tycker jag att lojaliteten till medborgarna har försvagas. Nyheterna blir mer centraliserade och de ger inte längre en röst åt de lokala grupperna och mångfalden riskerar att minska. 

Blogg C - När blir journalistik fiktion?

Jag bestämde mig för att läsa boken ”Ängeln i Groznyj” skriven av den norska journalisten Åsne Seierstad. Genom boken skildras konflikten mellan Tjetjenien och Ryssland. Vi får först följa en 24-årig oerfaren, frilansande Åsne Seierstad, bosatt i Ryssland i mitten av 1990-talet. Tidigt förstår Åsne att om hon vill återge en nyanserad bild av kriget är inte Moskva den bästa platsen. Hon beger sig därför till Tjetjenien under pågående konflikt. Där träffar hon personer, både tjetjener och ryssar som berättar för henne om sina liv och hur kriget påverkat dem. 10 år senare återvänder Seierstad till Tjetjenien. Läget har stabiliserats men det politiska klimatet har istället övergått till ett mer Putin-vänligt och korrupt, där få vågar yttra sig i rädsla för att stämplas som terrorister, bli angiven och torterad. Reportagen från de här resorna utgör boken. Seierstad berättar flera personers tragiska historier kantade av allt från: barn som förlorat sina föräldrar, övergrepp, misshandel, hedersvåld och svält. Till mödrar som förlorat alla sina söner och fruar vars män blivit torterade till döds men också unga ryska soldater som tvingats ut i krig och blivit invalidiserade.

Åsne Seierstads journalistiska arbetsmetoder har tidigare blivit ifrågasatta. Hennes bok om Afghanistan ”Bokhandlaren i Kabul” beskylldes för att innehålla faktafel, varit dåligt anonymiserad och återge detaljer som skulle kunna komma att skada huvudpersonerna. Jan Guillou menade att hon hade hittat på saker och sedan publicerat det som journalistik. Seierstad slog ifrån sig kritiken och menade att historien var baserad på saklig fakta. Intressant är det var Jan Guillou som är den som kritiserade då han vid Gömda-debatten på Publicistklubben var den som försvarade Marklund och menade att det inte gick att kritisera en roman som om det vore ett reportage.

Möjligtvis har Åsne Seierstad ändå tagit till sig av kritiken. ”Ängeln i Groznyj” bygger på Seierstads egna resor. Vad hon ser och hör, vem hon träffar och hur hon tar sig fram. Hon bor många gånger hemma tjetjener och spenderar mycket tid på ett barnhem i huvudstaden Groznyj. Där lär hon känna Hadizat, kvinnan som driver hemmet (hon som kallas ängeln), och barnen som bor där. Mycket av innehållet utspelar sig under de stunder Seierstad var på barnhemmet och de samtal hon hade med de personer som cirkulerade där. 

Boken innehåller en del fakta och årtal men det är inte där fokus ligger. Vissa textstycken är rent skönlitterära och ibland frågar man sig hur hon kan veta vissa saker. Men generellt anser jag att Seierstad känns närvarande i boken. Som läsare är det inte särskilt svårt att förstå att berättelserna kommit till genom dialog med personerna. Detta då Åsne ofta kommenterar, ställer följdfrågor eller avslutar meningar ”berättar han för mig”. På det viset håller hon sig nära och återger källan, vilket skapar större trovärdighet hos mig som läsare. Hon poängterar också i slutet av boken att texten har blivit uppläst för huvudpersonerna och de har godkänt publiceringen. Hon har också ändrat namn på barnen och tillfrågat de vuxna om de vill behålla sin identitet eller inte.

Det litterära uttryckssättet handlar om att skapa inlevelse hos den som läser. Medan journalistik bör fokusera på objektivitet och fakta. Björn Häger skriver i boken Reporter – En grundbok i journalistik (2009) att en reporter samlar in fakta och lånar sedan skönlitterära berättargrepp i framställningen. Vidare skriver han att ”new journalism” således handlar om att förmedla liv och ge läsaren en upplevelse.

Marc Weingarten definierar ”new journalism” på följande vis: ”Journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”

Därmed ligger fokus kring hur saker berättas medan kravet på sanningshalten i som finns i journalistik däremot förblir densamma.

Liksom John Hearsey gjorde då han skildrade hur atombomben i Hiroshima hade påverkat flera individer tror jag också att Åsne har velat lyfta fram den drabbade individen. Individen som blivit offer för en konflikt. Åsne vill skildra krigets brutalitet genom att återge de sår som det skapat i dem. Och hon skapar inlevelse. Det är detaljerade beskrivningar och livsöden som griper tag i mig hårt. Speciellt då många av personerna i boken bara är barn. Det är otroligt tungt. Men det bygger tyvärr på sanna berättelser. Boken skulle därmed kunna klassas som litterär journalistik. Positivt är också att Seierstad även väljer att berätta historier från Ryssland. Som den ryska soldaten som tvingades ut i kriget och blev blind och stympad av en mina. Det gör boken mer objektiv och skapar litet mer ödmjukhet inför ryssarna. Vi förstår att det alltid finns offer på båda sidor som lider av ett krig.

Fördelen att berätta på ett skönlitterärt vis är att det är lättare som läsare att ta till sig fakta. Det blir mer personligt och skapar större engagemang och inlevelse. Det gör att viktig information kan komma att nå en bredare målgrupp. Personer som sällan följer nyheterna exempelvis. Åsne Seierstad säger i en intervju med SvD att hon har fått en röst genom böckerna och makt att göra skillnad. Och berättar att hon nu bland annat kunnat finansiera ett efterlängtat bageri till barnhemmet.

Det som kan vara nackdelen med "new journalism" är att linjen mellan vad som är sanning och vad som är fiktion lätt kan bli luddig. Det är därför viktigt att upplysa om boken är en roman löst baserad på verkliga händelser eller om den går att betraktas som sann. Så att läsaren utefter det kan göra en bedömning.

När det gäller Ängeln i Groznyj tror jag däremot, att även om det nu skulle vara så att just de här berättelserna skulle brista något i sin sanningshalt, så skulle det inte spela större någon roll för trovärdigheten. Dessa berättelser är egentligen inte unika i sitt slag utan många människor som växt upp under kriget i Tjetjenien skulle säkerligen kunna identifiera sig i dem. Huvudsaken är att den grymhet ett krig för med sig blir belyst.  

Blogg B - Etik i medierna

Den 20 december 2008 knivhöggs 26-åriga Daniel till döds i sin lägenhet i Malmö. Strax därefter greps två tonårspojkar, från i stadsdelen Rosengård, för mordet. Pojkarna tillhörde samma islamska trosförsamling och en av dem drev en religiös blogg med extrema åsikter i moralfrågor. Spekulationer startades om motivet till mordet var ett så kallat hatbrott eftersom Daniel var homosexuell.

Medierna i P1 tar upp hur olika tidningar agerade annorlunda när det kom till hur mycket de valde att berätta om detaljer i de misstänktas religiösa tillhörighet och etnicitet samt eventuella grunder till mordet. 

Sydsvenskan var mycket återhållsam i sin rapportering och valde att inte skriva alls om vilken trosuppfattning tonåringarna tillhörde. Aftonbladet å andra sidan, publicerade fria spekulationer om det tänkbara motivet och citerade även åsikter från pojkens blogg. Skånska Kvällsposten agerade någonstans mitt emellan och valde att skriva att det handlade om en blogg med extrema åsikter i moralfrågor. Detta för att skapa en slags bild av pojken.

Åklagaren i fallet menade att det inte fanns något specifikt som pekade på att det skulle ha rört sig om ett hatbrott men att det inte heller kunde uteslutas.

I spelregler för press, radio och tv inom de publicistiska reglerna står det bland annat:

- Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, yrke, politiska tillhörighet, religiösa åskådning eller sexuella läggning om det saknar betydelse i sammanhanget.

Vidare går det också att läsa:

- Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivet helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

- Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsrapportering.

De pressetiska reglerna är inte ett formellt regelverk utan fungerar mer som ett stöd för tidningar att kunna rätta sig efter. Det är därmed tydligt att de tre nämnda tidningarna har tolkat innehållet i de etiska spelreglerna på olika vis. Rollen som ansvarig utgivare är i verkligen svår. För vad betyder egentligen framhäva och vad innebär allmänintresse?

Jag kan på ett vis förstå syftet med Aftonbladets publiceringar. De har bedömt att religionen är av vikt för sammanhanget. Läsarna skulle få en bild av de misstänkta och på så vis en större klarhet i hela händelseförloppet. Men vi måste komma ihåg att den svenska lagen säger att en person är oskyldig tills motsatsen bevisats. I detta fall tycks Aftonbladet haft skygglapparna på sig och publicerat antaganden som faktiskt ännu inte var prövade, även om de hävdade att de var tydliga med att det var spekulationer.

Som ansvarig utgivare hade jag till en början hellre gått på sydsvenskans linje, med sparsam detalj-informering. Detta med tanke på vad åklagaren hade sagt och med stöd från publicitetsreglerna som säger att medierna ska ge en allsidig och korrekt nyhetsrapportering. För i det första skedet vet vi faktiskt inte om mordet är ett brott med religiösa förtecken. Ju längre tiden går blir kanske bilden av brottsoffret också mer etablerad. Ofta brukar anhöriga eller vänner berätta om personen de förlorat. I det läget kanske det skulle det mer varit på sin plats att berätta om fler detaljer, som att mannen var homosexuell och att polisen utredde om hatbrott kunde varit motivet. Det är vad polisen gjorde i sin utredning och kan därför betraktas som korrekt rapportering av händelsen.

En annan sak jag funderar på är det här med att den mördade mannen var homosexuell. Om de pressetiska reglerna ska följas borde ju inte hans sexuella läggning heller vara relevant eller framhävas, åtminstone tills motivbilden klarnat? Jag vet inte hur sydsvenskan gjorde i det fallet.

Men att direkt skriva om religionstillhörighet skulle jag varit försiktig med. Såsom Aftonbladet gjorde, med att koppla in citat från den ena pojkens blogg anser jag är att göra dennes religion till huvudsak.

Den som är nyfiken att vidare begrunda de brottsmisstänktas hudfärg, religion och namn kan ju söka sig till exempelvis Flashback där det ständigt pågår diskussioner om detta vid brott. Jag kan erkänna att jag själv sökt detaljer och spenderat mycket tid på Flashback (i nyfikenhet och brist på annat...) för att finna förklaring till ett dödsfall eller brott. Däremot tar jag inte nödvändigtvis informationen som en sanning utan läser med det med en nypa salt medan när jag läser något i en tidning är mindre kritisk till vad som står.

För visst det kan kanske intressera allmänheten vart de kommer ifrån och vilken Gud de tillber. Men det går inte att betrakta som ett allmänintresse, något som gör nytta för folk att känna till.

Det är intressant som de tar upp i programmet om att det i bedömningen av de pressetiska reglerna möjligtvis görs en viss skillnad i trostillhörighet. Om det handlat om en kristen fundamentalist så hade det troligtvis passerat fler ansvariga utgivare medan den publicistiska principen om att inte framhäva trosuppfattning är densamma. Jag tror att det handlar om att muslimer som religiös grupp är i minoritet i Sverige. Negativa nyheter kopplat till islam leder till negativa generaliseringar om dem som grupp i större utsträckning. Deras anseende tar troligtvis större skada än om det skulle handla om en, låt säga, kristen extremist. Jag tror tidningar är medvetna om vi tyvärr är mer benägna att dra en hel grupp över en kam på grund av en extrem persons handlingar när det kommer till islam. Har brottet begåtts av någon med kristen trosuppfattning ser vi lättare denne som en ensam individ med fanatiska åsikter. Synen på Anders Bering Breivik jämfört med en terrorist med islamitisk anknytning är ett exempel på detta.

Tidningar vill nog undvika att generera rasism. Nyheter om invandrare som begår brott ger främlingsfientliga sajter, såsom Avpixlat och Exponerat, mer vatten på sin kvarn. Vilket kan vara en grund till att medier är extra försiktiga med avslöjanden om etnicitet och religionstillhörighet.

När det kommer till andra tveksamma publiceringar tänkte jag på den nyligen avslutade rättegången mot den man som misstänks ligga bakom dubbelmordet i Ljungsbro, utanför Linköping. I ett nyhetsklipp från en tv-kanal visades ett foto från rättegångssalen. Vanligtvis uppfattar jag att liknande bilder brukar vara så pass ”blurrade” att det är svårt att uppfatta speciellt mycket om personen. Men jag vet att jag reagerade på att bilden jag såg inte var särskilt blurrad och jag kunde ganska tydligt se mannen samt uppfatta att hans etnicitet. Om det är som det står i de publicistiska reglerna ska bildmaterial, om möjligt, bedömas på samma vis som textmaterial och därför bör kanske bilden på mannen ifrågasättas. Närmare sökning om mordet och det dök upp fler oredigerade bilder men även namn på den misstänkta förövaren, i detta fall var det i Expressen. Jag vet inte hur mycket allmänintresse egentligen är att visa bilder på mannen och röja hans namn som Expressen gjorde. Tycker inte det är relevant alls i sammanhanget. Och det tydligt att bilder, speciellt de utan någon redigering, kränker privatlivet. Den etiska journalistiken får nog i många fall ta stryk på grund av kvällstidningarnas tydliga vinstintresse.

Jag tänker att man måste värdera nyttan mot skadan som det kan skapa genom att avslöja någons etnicitet, religion, namn eller sexuella läggning. Det ska krävas en noga överläggning om varför det skulle vara relevant att skriva om det.