Blogg C - När blir journalistik fiktion?

Jag bestämde mig för att läsa boken ”Ängeln i Groznyj” skriven av den norska journalisten Åsne Seierstad. Genom boken skildras konflikten mellan Tjetjenien och Ryssland. Vi får först följa en 24-årig oerfaren, frilansande Åsne Seierstad, bosatt i Ryssland i mitten av 1990-talet. Tidigt förstår Åsne att om hon vill återge en nyanserad bild av kriget är inte Moskva den bästa platsen. Hon beger sig därför till Tjetjenien under pågående konflikt. Där träffar hon personer, både tjetjener och ryssar som berättar för henne om sina liv och hur kriget påverkat dem. 10 år senare återvänder Seierstad till Tjetjenien. Läget har stabiliserats men det politiska klimatet har istället övergått till ett mer Putin-vänligt och korrupt, där få vågar yttra sig i rädsla för att stämplas som terrorister, bli angiven och torterad. Reportagen från de här resorna utgör boken. Seierstad berättar flera personers tragiska historier kantade av allt från: barn som förlorat sina föräldrar, övergrepp, misshandel, hedersvåld och svält. Till mödrar som förlorat alla sina söner och fruar vars män blivit torterade till döds men också unga ryska soldater som tvingats ut i krig och blivit invalidiserade.

Åsne Seierstads journalistiska arbetsmetoder har tidigare blivit ifrågasatta. Hennes bok om Afghanistan ”Bokhandlaren i Kabul” beskylldes för att innehålla faktafel, varit dåligt anonymiserad och återge detaljer som skulle kunna komma att skada huvudpersonerna. Jan Guillou menade att hon hade hittat på saker och sedan publicerat det som journalistik. Seierstad slog ifrån sig kritiken och menade att historien var baserad på saklig fakta. Intressant är det var Jan Guillou som är den som kritiserade då han vid Gömda-debatten på Publicistklubben var den som försvarade Marklund och menade att det inte gick att kritisera en roman som om det vore ett reportage.

Möjligtvis har Åsne Seierstad ändå tagit till sig av kritiken. ”Ängeln i Groznyj” bygger på Seierstads egna resor. Vad hon ser och hör, vem hon träffar och hur hon tar sig fram. Hon bor många gånger hemma tjetjener och spenderar mycket tid på ett barnhem i huvudstaden Groznyj. Där lär hon känna Hadizat, kvinnan som driver hemmet (hon som kallas ängeln), och barnen som bor där. Mycket av innehållet utspelar sig under de stunder Seierstad var på barnhemmet och de samtal hon hade med de personer som cirkulerade där. 

Boken innehåller en del fakta och årtal men det är inte där fokus ligger. Vissa textstycken är rent skönlitterära och ibland frågar man sig hur hon kan veta vissa saker. Men generellt anser jag att Seierstad känns närvarande i boken. Som läsare är det inte särskilt svårt att förstå att berättelserna kommit till genom dialog med personerna. Detta då Åsne ofta kommenterar, ställer följdfrågor eller avslutar meningar ”berättar han för mig”. På det viset håller hon sig nära och återger källan, vilket skapar större trovärdighet hos mig som läsare. Hon poängterar också i slutet av boken att texten har blivit uppläst för huvudpersonerna och de har godkänt publiceringen. Hon har också ändrat namn på barnen och tillfrågat de vuxna om de vill behålla sin identitet eller inte.

Det litterära uttryckssättet handlar om att skapa inlevelse hos den som läser. Medan journalistik bör fokusera på objektivitet och fakta. Björn Häger skriver i boken Reporter – En grundbok i journalistik (2009) att en reporter samlar in fakta och lånar sedan skönlitterära berättargrepp i framställningen. Vidare skriver han att ”new journalism” således handlar om att förmedla liv och ge läsaren en upplevelse.

Marc Weingarten definierar ”new journalism” på följande vis: ”Journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”

Därmed ligger fokus kring hur saker berättas medan kravet på sanningshalten i som finns i journalistik däremot förblir densamma.

Liksom John Hearsey gjorde då han skildrade hur atombomben i Hiroshima hade påverkat flera individer tror jag också att Åsne har velat lyfta fram den drabbade individen. Individen som blivit offer för en konflikt. Åsne vill skildra krigets brutalitet genom att återge de sår som det skapat i dem. Och hon skapar inlevelse. Det är detaljerade beskrivningar och livsöden som griper tag i mig hårt. Speciellt då många av personerna i boken bara är barn. Det är otroligt tungt. Men det bygger tyvärr på sanna berättelser. Boken skulle därmed kunna klassas som litterär journalistik. Positivt är också att Seierstad även väljer att berätta historier från Ryssland. Som den ryska soldaten som tvingades ut i kriget och blev blind och stympad av en mina. Det gör boken mer objektiv och skapar litet mer ödmjukhet inför ryssarna. Vi förstår att det alltid finns offer på båda sidor som lider av ett krig.

Fördelen att berätta på ett skönlitterärt vis är att det är lättare som läsare att ta till sig fakta. Det blir mer personligt och skapar större engagemang och inlevelse. Det gör att viktig information kan komma att nå en bredare målgrupp. Personer som sällan följer nyheterna exempelvis. Åsne Seierstad säger i en intervju med SvD att hon har fått en röst genom böckerna och makt att göra skillnad. Och berättar att hon nu bland annat kunnat finansiera ett efterlängtat bageri till barnhemmet.

Det som kan vara nackdelen med "new journalism" är att linjen mellan vad som är sanning och vad som är fiktion lätt kan bli luddig. Det är därför viktigt att upplysa om boken är en roman löst baserad på verkliga händelser eller om den går att betraktas som sann. Så att läsaren utefter det kan göra en bedömning.

När det gäller Ängeln i Groznyj tror jag däremot, att även om det nu skulle vara så att just de här berättelserna skulle brista något i sin sanningshalt, så skulle det inte spela större någon roll för trovärdigheten. Dessa berättelser är egentligen inte unika i sitt slag utan många människor som växt upp under kriget i Tjetjenien skulle säkerligen kunna identifiera sig i dem. Huvudsaken är att den grymhet ett krig för med sig blir belyst.